Emilie

Söndagar är den kortaste dagen på jobbet, i timmar, men den längsta i psykiskt.
Det är söndagar som man bara vill att dagen ska ta slut. Att sedan vara på pissigt humör gör ju saken inte bättre.
Jag ska sluta skriva att jag är glad och det går bra nu här. För varje gång jag gör det så vaknar jag upp nästa dag och är på dåligt humör, allt suger och attackerna är inte långt ifrån.
Men just nu längtar jag hem något så fruktansvärt. Ivåras när vi flyttade upp till Skarpan så hade jag hemlängtan, väldigt ofta.
Men nu när jag är hemma längtar jag hem. Hem till mitt hem. Mitt och Sannas hem i Haggan. Det är nu jag märkar att mitt val att flytta till huvudstaden och ihop med Sanna igen, att det valet var rätt.

Idag ska jag göra ett nytt försök till att köpa julklappar. Dock blir det inne i Nypan eftersom min inspiration inte var med mig förra veckan när vi var på shoppingtur i Stockholm.

Har även denna helg fått bevisat att jag och brasor inte hör ihop. Ilördags fick jag inte igång den på slottet utan en gäst fick hjälpa mig och igår så började den ryka in så Helena fick hjälpa mig att få fjutt på den igen utan att gästerna skulle bli inpyrda!
Imorse så fick pappa lägga till lite tändvätska efter att jag försökt få fart på kaminen hemma...



fast vi båda vill
mer än något annat
så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan