Emilie

Då var denna helg snart över.
Fredagen bjöd på studentfest på skeppsbron.
Vilket drag.
Alla var glada och lyckliga.
Fick en flashback till min student.
Lyckan som rusade genom kroppen.
Hela dagen.

Lilla Tobbe har börjat köra folkrace och är grym på det.
Blir så stolt av att höra hur bra det går för honom.
När han och pappa kom hem från tävlingen hade jag däckat i soffan, men dem lyckades snabbt med att väcka mig.
Sen satte de där och pratade om tävlingen.
Vad Tobbe skulle behöva bli bättre på och hur det hade gått idag.
Då fick jag en rysning genom min kropp och hur mycket jag saknar hästarna.
Att efter tävlingen kunna analysera dagens resultat och få tänka "tänk om jag ridit så isället".
Stannade till vid Ingelsta idag och hälsade på Carros och hennes nya häst.
Så nu har jag hästhår på tröjan och stallukt i näsan.
Det är en fristad att få komma ut i stallet för mig.
Speciellt på hemmaplan.
Jag kan gå ut i vårt stall hemma och bara ställa mig och känna in känslan, blunda och tänka tillbaka till när vi hade hästarna hemma.
Boxarna var ljusblåa.
Eddie kastade alltid över foderhinken när han ätit klart, Fleur stod och skavde bort sin man och Sudden for runt som om det inte fanns någon morgondag.
På vintern frös vattnet i stallet. Då körde vi hinkar med vatten i pulkor från huset och ut till hästarna.
Eddie älskade att tolka. Så vi satte longeringslinorna i sadeln och sen bar det av.
Så många staket man fått laga eftersom Eddie tyckte gräset var grönare på andra sidan och tyckte det var onödigt att alltid hoppa över. Var tvungen att få lite variation.
Hästarnas sken genom hagen för att det inte vill följa med hem.
Jag saknar att få försvara Sudden galna beteende.
Att få flyga över hinder. Utmana ödet lite och höja upp. Få en kick.
Jag saknar mina stora djur så det skär i hjärtat emellanåt.

Jag vet att jag döljer en sanning
att väntan inte leder nånstans