Farmor och Marga
I går kväll var jag hos Jojo och kollade på film, Djävulen bär Prada och Guardian. Bra filmer båda två. Det är så att när jag ser en film där någon dör grinar jag alltid! Även i detta fall blev det så.
Sen när jag åkte hem började jag tänka på min farmor och faster. Den 23/11 2005 så dog min farmor och den 24/8 2006 avled min faster efter en tids sjukdom. Så inom loppet av 9 månader hade vår släkt förlorat två st, två av dom jag älskat högst. Farmor var gammal men inte sjuk. Marga var relativt ung men hade cancer. Efter allt detta kändes livet lite upp och ner. Min pappa tappade tron lite på livet. Att det spelar egentligen igen roll hur man lever för hur sunt du än lever så kommer du ändå att dö.
"Ta inte livet för allvarligt, du kommer ändå inte ur det levande" / Från filmen Van the man.
Min farmor har alltdi funnits för mig och mina syskon. När vi var små och skulle komma och hälsa på henne så ringde jag henne.
- Hej farmor det är Emilie. Vi tänkte komma och hälsa på dig!
-Jaså, vill ni ha något att äta då?
- JA! plättar!
då ställde sig farmor och stekte plättar för en hel armé. Och jag önskade nästan alltid plättar. Söt.
Min pappa är yngst i deras syskonskara och var därför den lilla bortskämda. Vi är de yngsta barnbarnen i släkten plus att vi bodde grannar med farmor eller i närheten. Så vi hade alltid kontakt med henne.
22/9 -05 fyllde hon 90 år. Då samlades släkten på Öster Malma och åt lunch. 15/12 träffades vi där igen efter begravningen.
Min faster, Marga, var min sommarmamma. Jag bodde hos henne och hennes man Christer på somrarna då jag jobbade på First Hotel Reisen i Sthlm. Dom bodde ute på Resarö. Det var helt underbart att vara där. Ligger vid havet. Ibland tog jag och Christer båten in till Vaxholm och köpte glass. Eller så plockade jag hallon i trädgården och så kollade vi på Allsång på skansen. Marga var det man kunde ringa om det var något ord man inte förstod eller något annat man behövde veta när man läste läxor. Björnen och ankan.
Tänker inte lika ofta på deras bortgång nu. Men det kommer små tillfällen man tänker på dom, en situation eller en plats man påminns av dom. Har lite dåligt samvete att jag inte varit mer än 1-2 ggr vid graven. Men det känns även konstigt att vara där.
Sen när jag åkte hem började jag tänka på min farmor och faster. Den 23/11 2005 så dog min farmor och den 24/8 2006 avled min faster efter en tids sjukdom. Så inom loppet av 9 månader hade vår släkt förlorat två st, två av dom jag älskat högst. Farmor var gammal men inte sjuk. Marga var relativt ung men hade cancer. Efter allt detta kändes livet lite upp och ner. Min pappa tappade tron lite på livet. Att det spelar egentligen igen roll hur man lever för hur sunt du än lever så kommer du ändå att dö.
"Ta inte livet för allvarligt, du kommer ändå inte ur det levande" / Från filmen Van the man.
Min farmor har alltdi funnits för mig och mina syskon. När vi var små och skulle komma och hälsa på henne så ringde jag henne.
- Hej farmor det är Emilie. Vi tänkte komma och hälsa på dig!
-Jaså, vill ni ha något att äta då?
- JA! plättar!
då ställde sig farmor och stekte plättar för en hel armé. Och jag önskade nästan alltid plättar. Söt.
Min pappa är yngst i deras syskonskara och var därför den lilla bortskämda. Vi är de yngsta barnbarnen i släkten plus att vi bodde grannar med farmor eller i närheten. Så vi hade alltid kontakt med henne.
22/9 -05 fyllde hon 90 år. Då samlades släkten på Öster Malma och åt lunch. 15/12 träffades vi där igen efter begravningen.
Min faster, Marga, var min sommarmamma. Jag bodde hos henne och hennes man Christer på somrarna då jag jobbade på First Hotel Reisen i Sthlm. Dom bodde ute på Resarö. Det var helt underbart att vara där. Ligger vid havet. Ibland tog jag och Christer båten in till Vaxholm och köpte glass. Eller så plockade jag hallon i trädgården och så kollade vi på Allsång på skansen. Marga var det man kunde ringa om det var något ord man inte förstod eller något annat man behövde veta när man läste läxor. Björnen och ankan.
Tänker inte lika ofta på deras bortgång nu. Men det kommer små tillfällen man tänker på dom, en situation eller en plats man påminns av dom. Har lite dåligt samvete att jag inte varit mer än 1-2 ggr vid graven. Men det känns även konstigt att vara där.
Kommentarer
Trackback