Emilie

Det var under tiden och efter Greys i dag som det dök upp. Kanske inte helt oväntat samtidigt som det faktiskt var det. Tårarna. Det rann över helt. Visste inte riktigt varför. Men det är nog saknaden och rädslan. Saknaden efter det jag hade/har hemma. Kunna ringa vem som och ses, träffa kända ansikten på stan, gå undan när jag behöver mina stunder i ensamheten och veta att jag verkligen är själv. Närheten till de som man inte umgås med så mkt längre, men vet att det fortfarande är en vänskap som kan vara för evigt.
Rädslan för att det här är nu. Det som vi har väntat på i ett par månader. Att flytta upp till stora staden. Att få påbörja praktiken och komma ut i det verkliga livet. Rädslan över att man måste visa framfötterna och ett gott engagemang. Rädslan över om det här verkligen är det jag vill hålla på med.
Rädsla om att faktiskt bara vara en enskild individ som går i ett par skor längs Drottninggatan. Samtidigt som det är en befrielse att efter praktiken kunna uträtta sina ärenden på stan, åka hem och självdö. Men återigen rädsla. Vem ska man nu kunna skratta åt dagen efter, eller vara den som hånas? Hur ska man kunna hålla saker hemligt som här inte ens existerar?

Saknar min familj, mina vänner och framförallt min roomie. Vi är ju grundstenarna i Bitchhouse! Hur ska detta gå när vi är på olika platser???