Emilie

Mötte en drös med ungar när jag gick till "jobbet".
Dom var ute med sina fröknar och bar små refelxvästar.
Den första gruppen med barn stod stilla.
En liten blond pojke verkade inte alls känna för denna utflyft.
Men han ansåg nog att fröken inte lyssnade tillräckligt så han
började stortjuta och helt plötsligt vek han ben under honom och han föll till marken.
När man var liten trodde man verkligen att det funkade.
Åh om jag ramlar nu så slipper jag.
Eller jag får inte den där godispåsen så jag slänger mig på golvet på ICA och störtbölar.
Det fungerade inte när jag var liten iallafall.
Då fick man ligga där som en strandad säl och skrika till rösten
försvann eller det inte fanns någon vätska kvar i tårkanalerna
eller kanske till och med mamma la sig på golvet och skrek och slog i marken.
Då hade jag som barn skämts ögonen ur mig(aningens överdrift kanske).
Nu däremot så är inte på samma sätt. Det daltas hit och dit och ungarna för göra precis vad dom vill.
Vissa av dom är rena ungjävlar för att vara helt allvarlig, men det är inte deras fel.
Det daltas kring maten:
åh det här kommer du kanske tycka om, mmmm.
 Nej Hampus, nu måste du äta potatisen.
Va? Nej potatis smakar inte alls jord. Den kommer från jorden.
Nej Hampus, du får inte makaroner istället.
Hampus, sluta mata hunden med potatis.
Hampus, sluta då annars kommer grannen och äter upp dig.
Hampus börjar gråta.
Vill lilla Hampus kanske ha lite makaroner??
Känner till några sådana föräldrar och det är hemskt.
Barnen är dom som blir drabbade inte föräldrarna. Men det är deras fel!

Mot mina barn ska jag göra så gott det går med att slänga mig på golvet eller ignorera dom i grinandes i matbutiken, jag ska inte tvinga dom hålla på med aktiviteter för att jag tror att dom kommer bli grymma i det. Förutom att det måste finnas en häst med i familjen som mina barn måste prova på. Annars inga krav sådär. Maten ska vara en upplevelse för dom och viljan att prova nytt.

Men det är mina tankar, åsikter och önskningar.

På återseende