Emilie

Alltid när jag åker tunnelbana lyssnar jag på musik och sitter i min värld men jag håller koll på vilken station vi stannar på.
När jag lyssnar på musik är det för att jag inte vill lyssna på alla andra och som oftast känner jag inte för att kommunicera med någon heller.
Visst ibland visar det sig vara trevligt.
Men när klockan är 00.30 och hela mitt ansikte känns svullet av trötthet, mina påsar under ögonen skulle kunna uppfattas som hängpattar och hjärnan är snorfylld är jag absolut inte på det humöret.
Men såklart är det någon som ska prata med mig då.
Vagnen är nästan tom och en kille som suttit vid sätesgruppen framför mig kommer och sätter sig mittemot mig istället.
Söker kontakt och säger att jag är väldigt rosa.
Detta grundar sig i att jag har en rosa mössa och mina två sjalar, rosa och beige.
Jag svarar honom lite kraxande att ja han har sett rätt...
Han gör ett läkarkonstanterande: du låter lite sjuk!
Jo jo men visst, kanske skulle sagt att jag misstänker svinis!
Men den här lirare skulle av vid högdalen.
Precis innan tåget stannar så frågar han om jag vill ha thé?
Tror du verkligen på det själv? Att jag ska följa med en främmande full karl när jag sitter nykter och snorar för att dricka "thé"???? IDIOT!!!
Det var ju min tanke, men som den snälla och finkänsliga medmänniska jag är så tackade jag snällt nej och sa att jag minsann skulle hem och knyta mig.

Idag är jag lite splittrad om jag ska åka till nypan eller inte.
Börjar få lite syskonabstinens och saknar min lilla vovve sååååå sjukt mkt.
Men samtidigt vill jag gå på bröllopsmässan ihelgen.

Det är inte alltid humöret är på topp och det behöver det inte vara heller.

Man behöver inte heller alltid ha en förklaring till det.

Snart kommer ljusare tider och denna vår kommer bli grym!

<3